Jag var irriterad redan när jag vaknade i morse... en sån där molande känsla som jag inte vet riktigt vad den beror på. Jag och Ann-Marie på Chakinoz kennel åker till England under helgen. Jag har en hel del resfeber, vi skall ju bo hos en uppfödare och hälsa på hos några andra. Tänk om jag får afasi? Står där som en fiskmås och gapar men det kommer inte ett ljud. Jag pratar flytande engelska inne i huvudet men på sträckan från hjärnan till munnen så har det hänt en del.

Sen tror jag ju att hemmet skall förfalla, att hundarna inte blir omhändertagna på rätt sätt och att ungarna skall svälta ihjäl!! Stackars Dan som har mig...med värsta kontrollbehovet. Jag VET att han fixar allt galant, han måste bara övertyga mig och han får absolut inte säga "jaja det löser sig säkert".

Jag har blivit allergisk också..... mot skitprat!! Jag älskar skvaller, men snällt skvaller som "har du hört att Pia på Drömgruvan fått 4 vackra valpar eller att Peter på Vouges fått ett nytt smeknamn, Sussie, *fniss*". Men jag avskyr allt detta med "den är si, och den är amatör och den har sagt så och usch och fy", sen går detta runt flera varv och avslutas med att "jag har inte sagt och gjort nåt men jag vet minsann vart det kommer ifrån"!! Jag får utslag bara jag hör detta. Vissa är jätteduktiga, andra som jag är amatörer, jag lär mig nåt nytt varje dag. Men jag älskar det jag håller på med och gör allt jag kan för att det skall bli bra och så är väl för alla. Vi måste inte älska varandra, vi behöver inte ens tycka om varandra eller någon annans val. Men jag tycker att vi SKALL respektera varandra, utgå ifrån att den andra också gör så gott hon/han kan. Vi är egentligen så ensamma i det vi håller på med och skall vi då dessutom behöva känna att det fnissas, pratas och raljeras bakom ryggen då blir man väldigt osäker och otrygg. Man skall hela tiden göra dom där svåra valen; när skall jag para? Hur blir denna kombinationen? Skall jag ha en ung/gammal till denna tiken. Om det som jag trodde stenhårt på inte visade sig bli så bra då får man ju enorma skuldkänslor och självförebråelserna haglar. Den bördan räcker. Med dessa något hårda ord så lämnar jag ämnet och kommer inte att ta upp det igen.

Nu är det vår och utställningarna drar snart igång. Jag glädjer mig som ett barn på julafton till detta. Att få träffa alla trevliga människor igen är ju halva nöjet med en utställning. Jag är en glad, spontan, lönnfet kärring som tänker vara glad för andras framgångar och fösöka stötta i motgångar!!

Nu skall jag göra en låååååång "kom i håg" lista till Dan :-))

Ha en trevlig och solig helg allihopa!!